Det är mäktigt att ta sig igenom ett resecentrum i en stad, där man vet att livet hade stått stilla om man hade stannat. På vägen dit ser jag sjukhuset som alltid stått för tryggheten mitt i natten, för att de var vakna dygnet runt. Det var en tröst att veta.
Separationer, det är det livet går ut på. Att man lever med det som är rätt just nu.
Separationer, det är det livet går ut på. Att man lever med det som är rätt just nu.
Att följa sitt hjärta. Man finner tröst i minnen och minns det som var bra när det är dags att lämna. Det är inget fel i att sörja. Det är vackert att bryta. Att våga lita på att nya minnen blir dina. Det vet jag redan. Men man kan få känna vemod trots att stan är full av ångest. Det var ändå har vi hade varandra, där vi höll varandra i handen som rosa band, du och jag, min bästa vän.
Varje helg dansade vi runt på Almvägen.
Stan är full av ångest. Det var här vi tyckte livet gick emot oss och satte upp mål om att ta oss härifrån. Jag vill att vi tar oss härifrån. Men inte från det som en gång var. Utan mot något nytt. Jag var tvungen att lämna och låta dig komma efter. Vattnet steg, stan började sjunka, även jag, jag simmade. Lämnade allt och alla, och simmade i land. Helt slut. Någon plockade upp mig. Sa hej titta upp nu lilla vän. Nu måste du kämpa. Du ska göra en lång resa helt själv.
Där började mitt liv.
Dagen jag lämnade kände jag inget vemod alls, jag brann inombords av målmedvetenhet. Mormor grät. Jag vill inte att du ska flytta sa hon i andra sidan luren, medens vi for i väg i flyttbilen. Känslorna satte sig på tvären den sekunden.
Varje helg dansade vi runt på Almvägen.
Stan är full av ångest. Det var här vi tyckte livet gick emot oss och satte upp mål om att ta oss härifrån. Jag vill att vi tar oss härifrån. Men inte från det som en gång var. Utan mot något nytt. Jag var tvungen att lämna och låta dig komma efter. Vattnet steg, stan började sjunka, även jag, jag simmade. Lämnade allt och alla, och simmade i land. Helt slut. Någon plockade upp mig. Sa hej titta upp nu lilla vän. Nu måste du kämpa. Du ska göra en lång resa helt själv.
Där började mitt liv.
Dagen jag lämnade kände jag inget vemod alls, jag brann inombords av målmedvetenhet. Mormor grät. Jag vill inte att du ska flytta sa hon i andra sidan luren, medens vi for i väg i flyttbilen. Känslorna satte sig på tvären den sekunden.
Det här var på liv eller död. Äntligen skulle jag välja livet. Mig själv.
Idag känner jag vemod. Jag behöver egentligen känna mitt ursprung mer än någonsin, besöka det. Men jag tror det löser sig ändå.
Vi har båda lämnat nu. Vi har knutit fast det rosa bandet runt våra handleder igen. Redo att börja vår resa. Nu börjar livet.
Jag minns för alltid din silhuett min stad. Ett vattentorn och andra spetsar. Med vacker himmel och äventyr. Sena nätter och friska blad, en doft av en sommarnatts åkrar.
Idag känner jag vemod. Jag behöver egentligen känna mitt ursprung mer än någonsin, besöka det. Men jag tror det löser sig ändå.
Vi har båda lämnat nu. Vi har knutit fast det rosa bandet runt våra handleder igen. Redo att börja vår resa. Nu börjar livet.
Jag minns för alltid din silhuett min stad. Ett vattentorn och andra spetsar. Med vacker himmel och äventyr. Sena nätter och friska blad, en doft av en sommarnatts åkrar.
Jag tackar dig för min uppväxt. Jag vill inte byta den mot något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar