Ett erkännande tabu

Tanke.

Jag saknar verkligen de dagar man bara sprang ifrån skolan. Till friheten.
På den tiden var skolan ett måste. Sedan fick man ta konsekvenserna.
Men i den stunden fanns inget annat. Man var tonåring, man var rebell.
Man gjorde som man kände.

Slutet har en början.

Det är mäktigt att ta sig igenom ett resecentrum i en stad, där man vet att livet hade stått stilla om man hade stannat. På vägen dit ser jag sjukhuset som alltid stått för tryggheten mitt i natten, för att de var vakna dygnet runt. Det var en tröst att veta.
Separationer, det är det livet går ut på. Att man lever med det som är rätt just nu.

Att följa sitt hjärta. Man finner tröst i minnen och minns det som var bra när det är dags att lämna. Det är inget fel i att sörja. Det är vackert att bryta. Att våga lita på att nya minnen blir dina. Det vet jag redan. Men man kan få känna vemod trots att stan är full av ångest. Det var ändå har vi hade varandra, där vi höll varandra i handen som rosa band, du och jag, min bästa vän.
Varje helg dansade vi runt på Almvägen.
Stan är full av ångest. Det var här vi tyckte livet gick emot oss och satte upp mål om att ta oss härifrån. Jag vill att vi tar oss härifrån. Men inte från det som en gång var. Utan mot något nytt. Jag var tvungen att lämna och låta dig komma efter. Vattnet steg, stan började sjunka, även jag, jag simmade. Lämnade allt och alla, och simmade i land. Helt slut. Någon plockade upp mig. Sa hej titta upp nu lilla vän. Nu måste du kämpa. Du ska göra en lång resa helt själv.
Där började mitt liv.
Dagen jag lämnade kände jag inget vemod alls, jag brann inombords av målmedvetenhet. Mormor grät. Jag vill inte att du ska flytta sa hon i andra sidan luren, medens vi for i väg i flyttbilen. Känslorna satte sig på tvären den sekunden.

Det här var på liv eller död. Äntligen skulle jag välja livet. Mig själv.
Idag känner jag vemod. Jag behöver egentligen känna mitt ursprung mer än någonsin, besöka det. Men jag tror det löser sig ändå.
Vi har båda lämnat nu. Vi har knutit fast det rosa bandet runt våra handleder igen. Redo att börja vår resa. Nu börjar livet.
Jag minns för alltid din silhuett min stad. Ett vattentorn och andra spetsar. Med vacker himmel och äventyr. Sena nätter och friska blad, en doft av en sommarnatts åkrar.

Jag tackar dig för min uppväxt. Jag vill inte byta den mot något.

Vägen tillbaka.

"Jag minns våren som värkte i träden, människorna som passerade och lyfte blicken... mot den svaga solen - de som symboliserade allt det normala som jag inte tyckte mig vara en del av längre. Jag undrade om det syntes på mig hur livet hade gått i kras eller om jag såg ut precis som förut." -Anna L

NYC

"Vi satt där i subwayen, vi åkte på sidan, och mina tårar pulserade ut som om någon stuckit hål på min själ.
Det här stället betydde nog för mycket för mig."

Juli

"Du måste bli bra, Du ska ju vara med mig i mitt liv!"

Festen

X

Coming up!

Känner att jag är på g, sakta återhämtning. Vilket självklart känns lovande. På lördag blir det kalas, och det är ju som bäst när man är många. Hoppas att alla ska få en riktigt trevlig kväll. Jag börjar bli jävligt PEPP!

Friends is the greatest gift, better than any birthday wish

Någon knackade på min dörr.

Den vita prinsen hade äntligen anlänt.

Black love.

First day of the rest of my life! 23.
Starting from the bottom.

"Trying to get out of the cloud called sorrow is like trying to be frisk trots att man har feber."

Om 32 dagar

"Come closer show me better times."

"Never let anxiety be a friend."

Tider

Jag tänker på alla dom som drömmer om den där stora dagen. Den där lyckan, de där förväntningarna. Och minns min egen. Jag kunde inte sjunga, ville inte sjunga, gömde mig bakom alla när man puttades ut mot det steniga räcket och mina höftben sakta nöttes. Jag mimade.
Hatade skolsköterskan under middagen. Och klunkade i mig en cider.
Jag guppade runt i en cabbad bil med en deprimerad vän vid min sida. Våra ångestar höll hand i hand samtidigt som vi åkte varv efter varv runt i den lilla staden. Det regnade inte. Jag satte en docka föreställande mig själv med påklistrat leende i den där bilen, och gick och la mig.
Eftermiddagen värmde min hud, och livet varken börjar eller slutar här.

X